första minne - monolog

solen sken in genom fönstret och lyste på dammet som yrde genom köket, det luktade cigarettrök och mormors tunga parfym. jag satt och gjorde min skrivstilsläxa när mormor kom och hämtade mig för att sen stänga in mig i hennes sovrum, utan att säga varför. hennes säng med det virkade överkastet luktade tvättmedel och såg ut som ett moln, de halvvissna krukväxterna i fönstret och porslinsfigurerna som föreställde olika djur blev en djungel i miniatyr. solen hade nästan gått ner när mamma öppnade dörren och fick mig att följa efter henne ut i köket. på min tallrik låg det fisk, potatis och ärtor. min lillebrors stol var tom så jag frågade vart han var men ingen svarade. jag tog en stor gaffel med mat och kastade på väggen, men ingen reaktion. mamma stirrade i sin tallrik och mormor ut genom fönstret. de lyssnade inte när jag skrek på dem utan fortsatte bara äta. 

anteckningar - Sant & falskt (David Mamet)

dyrkan av förfäder

• ”inget är mer ointressant än än en skådespelare på scen insyltad i sina egna känslor”
• det är skådespelarens uppgift att visa sig, och använda replikerna, sin vilja och sitt sunda förnuft för att försöka uppnå ett mål liknande rollfigurens - och detta är skådespelarens hela uppgift.
• det är den utåtriktade skådespelaren som agerar utan tanke på sitt eget tillstånd men med all uppmärksamhet riktad mot sin motpart som fångar betraktaren (t.ex. vädja om sitt liv). stor dramatik är genomförd utan någon särskild känsla över huvud taget. 
• Stanislavskijs teorier kan inte praktiseras, den kanske skapar trohet och hängivenhet - men uppnår nästan aldrig påvisbara resultat. 

en generation som skulle vilja stanna i skolan

• metodskolan vill lära skådespelaren att förbereda ett ögonblick, ett minne, en känsla för varje replikskifte och sen hålla fast vid det
• ögonblickets sanning kallas det som faktiskt händer mellan två människor på scenen. detta växelspel är alltid oplanerat, sker alltid, är alltid fascinerande, och den mesta skådespelarträning syftar i slutändan till att dölja detta växelspel. 
• skådespelaren skapar genom att vara enkel och sann, genom att lära sig tala till punkt trots att den är rädd och utan att vara säker på att bli förstådd - sin egen karaktär: den formar karaktären inom sig själv. på scenen. och det är denna karaktär som den överlämnar åt publiken, och genom vilken publiken blir verkligt gripen.

lärdom

• att vara upptagen med ”verkan” är själviskt, tråkigt och slöseri med tid - konst är en handling av jaglös andlighet. vår effekt på andra är utom kontroll och inte nåt för oss att veta.

hitta ditt märke

• ”det är publiken som går till teatern för att motionera sina känslor - inte skådespelaren”
• vi har ingen aning om vad vi skulle göra i olika situationer (t.ex. Hamlets) 
• känslominne handlar om ett förhärligande av vår förmåga att känna, och en förhoppning om att det inkluderar förmågan att röra publiken 
• vårt arbete är inte ett intellektuellt arbete. karaktären har ingen utveckling. man kan lika lite bygga en föreställning på en idé som man kan bygga en kärleksrelation på en idé. vi använder repliker för att värja oss mot det skrämmande oförutsägbara och för att minska skräcken för att gå ut där naken (men det är det man gör). 
• attribuera inte känslor, agera efter dem innan du definierar dem, innan du förhandlar med den, innan du säger ”det här är framkallat av pjäsen, det här är inte framkallat av pjäsen”. agera efter dem: alla är alstrade av pjäsen. när du känner något har publiken redan sett det, det hände och du kunde lika gärna ha använt det. 
• det handlar om att handla, att tala ut, modigt, om än oförberedd och rädd. ingen bryr sig om hur hårt du arbetat (innan/före). och det ska de inte heller. agerandet är inget prov, det är en konst, och den kräver inte ordning och reda, utan omedelbarhet och mod. vi måste lära oss att tala ut, att reagera snabbt, att handla kraftfullt, utan hänsyn till vad man känner och genom att göra så vänja sig vid att inte ”förstå”, inte ”bestämma” det enskilda momentet, utan att ge upp kontrollen och därmed överlämna sig till pjäsen. 
• i livet finns det ingen emotionell förberedelse för förlust, sorg, överraskning, förräderi, upptäckt; och så inte på scenen heller. 

jag känner så himla mycket när jag läser den här boken. jag tror det är för att jag blir så provocerad. fast att jag håller med honom i princip allt går det emot det mesta jag hittills lärt mig, och det är ganska jobbigt. en extra tung grej var när han skrev "ingen bryr sig om hur hårt du arbetat" (och syftar då på allt arbete man gjort innan man faktiskt står på scen), och det gjorde så ont att höra det - för att det är så sant. det spelar ingen roll hur många timmar jag reflekterar över det ena eller det andra som har med föreställningen att göra om det inte syns i min prestation, och det som inte syns blir bara bortkastad tid. det spelar ingen roll hur mycket förarbete jag gör om jag inte vågar vara 100% närvarande på scen och kasta mig ut i det okända, även om jag är rädd. 

12/1

McMurphy har ett inre motstånd som jag hela tiden måste jobba med.

hon tog den här vägen för att bli fri, hon trodde att hon skulle kunna bli fri, och hon tror att det kommer bli easy peasy - vilket gör henne kaxig. dock märker hon ganska fort att det kommer bli svårare än hon tänkt. hon dör i slutändan ändå.

hon har aldrig förut varit på det här sättet hon är på nu och hon bryter mot sina egna normer. hennes gräns går egentligen långtlångt bort och den har hon passerat för länge sedan när hon går in på avdelningen.

mordet är krångligare än jag trodde. hon vill inte prata om det all så allt snack om skuldkänslor blir tufft för henne.