anteckningar - Sant & falskt (David Mamet)

dyrkan av förfäder

• ”inget är mer ointressant än än en skådespelare på scen insyltad i sina egna känslor”
• det är skådespelarens uppgift att visa sig, och använda replikerna, sin vilja och sitt sunda förnuft för att försöka uppnå ett mål liknande rollfigurens - och detta är skådespelarens hela uppgift.
• det är den utåtriktade skådespelaren som agerar utan tanke på sitt eget tillstånd men med all uppmärksamhet riktad mot sin motpart som fångar betraktaren (t.ex. vädja om sitt liv). stor dramatik är genomförd utan någon särskild känsla över huvud taget. 
• Stanislavskijs teorier kan inte praktiseras, den kanske skapar trohet och hängivenhet - men uppnår nästan aldrig påvisbara resultat. 

en generation som skulle vilja stanna i skolan

• metodskolan vill lära skådespelaren att förbereda ett ögonblick, ett minne, en känsla för varje replikskifte och sen hålla fast vid det
• ögonblickets sanning kallas det som faktiskt händer mellan två människor på scenen. detta växelspel är alltid oplanerat, sker alltid, är alltid fascinerande, och den mesta skådespelarträning syftar i slutändan till att dölja detta växelspel. 
• skådespelaren skapar genom att vara enkel och sann, genom att lära sig tala till punkt trots att den är rädd och utan att vara säker på att bli förstådd - sin egen karaktär: den formar karaktären inom sig själv. på scenen. och det är denna karaktär som den överlämnar åt publiken, och genom vilken publiken blir verkligt gripen.

lärdom

• att vara upptagen med ”verkan” är själviskt, tråkigt och slöseri med tid - konst är en handling av jaglös andlighet. vår effekt på andra är utom kontroll och inte nåt för oss att veta.

hitta ditt märke

• ”det är publiken som går till teatern för att motionera sina känslor - inte skådespelaren”
• vi har ingen aning om vad vi skulle göra i olika situationer (t.ex. Hamlets) 
• känslominne handlar om ett förhärligande av vår förmåga att känna, och en förhoppning om att det inkluderar förmågan att röra publiken 
• vårt arbete är inte ett intellektuellt arbete. karaktären har ingen utveckling. man kan lika lite bygga en föreställning på en idé som man kan bygga en kärleksrelation på en idé. vi använder repliker för att värja oss mot det skrämmande oförutsägbara och för att minska skräcken för att gå ut där naken (men det är det man gör). 
• attribuera inte känslor, agera efter dem innan du definierar dem, innan du förhandlar med den, innan du säger ”det här är framkallat av pjäsen, det här är inte framkallat av pjäsen”. agera efter dem: alla är alstrade av pjäsen. när du känner något har publiken redan sett det, det hände och du kunde lika gärna ha använt det. 
• det handlar om att handla, att tala ut, modigt, om än oförberedd och rädd. ingen bryr sig om hur hårt du arbetat (innan/före). och det ska de inte heller. agerandet är inget prov, det är en konst, och den kräver inte ordning och reda, utan omedelbarhet och mod. vi måste lära oss att tala ut, att reagera snabbt, att handla kraftfullt, utan hänsyn till vad man känner och genom att göra så vänja sig vid att inte ”förstå”, inte ”bestämma” det enskilda momentet, utan att ge upp kontrollen och därmed överlämna sig till pjäsen. 
• i livet finns det ingen emotionell förberedelse för förlust, sorg, överraskning, förräderi, upptäckt; och så inte på scenen heller. 

jag känner så himla mycket när jag läser den här boken. jag tror det är för att jag blir så provocerad. fast att jag håller med honom i princip allt går det emot det mesta jag hittills lärt mig, och det är ganska jobbigt. en extra tung grej var när han skrev "ingen bryr sig om hur hårt du arbetat" (och syftar då på allt arbete man gjort innan man faktiskt står på scen), och det gjorde så ont att höra det - för att det är så sant. det spelar ingen roll hur många timmar jag reflekterar över det ena eller det andra som har med föreställningen att göra om det inte syns i min prestation, och det som inte syns blir bara bortkastad tid. det spelar ingen roll hur mycket förarbete jag gör om jag inte vågar vara 100% närvarande på scen och kasta mig ut i det okända, även om jag är rädd.